Kära S,

Först och främst: hur var Humanioradagarna därhemma?! Jag är nyfiken i en strut och hoppas allt gick som på en räls.

Mitt huvudskäl till att jag inte skrivit till er på så länge är att jag fortfarande har midterm exams hängande över mig och som äter upp min energi till att skriva. Jag känner mig lite som en karyatid. Aningens nertyngd, men hej så stark.

Karyatider på Echteion i Aten.

Mitt i alla studier så har jag såklart hunnit med en del trevligheter också. Så var inte rädd att jag förmultnar under mina böcker. Jag har bl.a. haft besök av min kära mor och far.

Det är intressant hur man kan få perspektiv på saker och ting när man får besök från världen där hemma. Att gå sida vid sida med någon som är helt ny inför gatorna i Istanbul, och som frågar saker om ditten och datten, det gör att man själv förstår hur man själv har vant sig. Att man själv är den som hittar och den som vet var och vad man ska äta… det är en känsla av att känna sig hemma.

Meeeeen. När man har besök så måste man ju också passa på att uppleva rollen som turist. Och som turist i Istanbul så har man en hel drös med gobitar att besöka. Till skillnad från vissa andra städers turistmagneter dock, som i vissa fall kan vara väldigt överskattade, så anser jag att Istanbuls kulturella buffé är helt klart värd att upptäcka. Därför tänkte jag nu sammanfatta Istanbuls turistklassiker i en enkel liten lista.

1. Hagia Sofia

Hagia Sofia

Istanbul har en mäktig historia. Huvudstad i Östromerska riket (Bysans) mellan 395-1453 och i Osmanska riket mellan 1453-1922. Med andra ord drygt tusen år i ett rike präglat av kristendom och därefter nästan 600 år i ett rike med islam.

Kristendom möter Islam

Hagia Sofia är ett av Bysans arkitektoniska mästerverk, byggd under 500-talet, och är i mina ögon ett mästerverk värt att besöka eftersom det är en plats där Istanbuls just så delade historia blir magnifikt påtaglig. När Mehmed II erövrade staden 1453 så omvandlades kyrkan till moské och användes som sådan fram till att Ataturk sekulariserade byggnaden och gjorde den till museum 1934. I och med omvandlingen till moské så täcktes de värdefulla guldmosaikerna på väggarna över, samtidigt som minareter, mihrab och andra detaljer och byggnader byggdes till. Idag har man genomfört stora restaurationer och har tagit fram en del utav mosaikerna. Idag ger byggnaden således ett fantastiskt virrvarr av referenser till hela dess historia, både som kyrka och moské. Tufft helt enkelt.

Plus att vikingarna har varit där och ristat lite.

"the Viking's graffities"

Blå moskén

Nästa ställe att besöka är Blå moskén.

Utsikt från Hagia Sofia: Blå moskén tittar fram

Absolut värd att besöka. Vill dock väldigt glatt meddela att detta inte är Istanbuls bästa moské. Den är inte den mest betydelsefulla varken i arkitektoniskt eller historiskt perspektiv. Och varför meddelar jag detta så ”glatt”? Jo, jag är helt enkelt stolt över att faktiskt ha lärt mig en hel del om stadens moskéer. Kanske borde jag skriva lite mer om detta… men det får bli en annan gång när jag har mer tid och ro.

Min fars första reaktion när vi klev in i moskén (efter att ha tagit av oss skorna så som man bör): ”oj, vad här luktar fotsvett”

Detta är också ett skäl till att besöka även andra moskéer. Mindre antal turister = mindre fotsvett.

Blå moskén.

3. Basilikacisternen

Egentligen borde kanske Topkapipalatset ligga på tredje plats. Men eftersom jag inte var där med mina föräldrar, plus att jag inte har några bilder därifrån, så tänkte jag nu på ett smidigt sätt utesluta detta. Ni får i hemläxa att läsa på om topkapipalatset på egen hand.

Så basilikacisternen. Vad är detta? Ingången till basilikacisternen ligger inte många meter ifrån Hagia Sofia och är helt enkelt en underjordisk vattencistern byggd under ungefär samma tid som Hagia Sofia, dvs. under 500-talet. Flera hundra av dessa vattencisterner byggdes under mark för att förvara vatten åt stadens växande befolkning.

Basilikacisternen

Valensakvedukten

Även Valensakvedukten ovan var en viktig del i projektet att förse staden med vatten. Denna byggdes under 300-talet och transporterade vatten till cisternerna. Häftigt nog användes den ända in på 1800-talet!

—

Kära nån. Jag insåg just att det nog är ett omöjligt projekt att sammanfatta Istanbuls turistklassiker i en enkel lista. Jag har tagit upp tre ställen… och så många återstår. Basarerna, Bosporen, Galatatornet… Och all mat. Men ja. Jag försökte. Och jag har ju inte tänkt vara någon professionell guidebok, så jag bestämmer mig för att det är ok så.

Nu väntar sömn och bara en vecka kvar till lov. Kan ni tänka er! Här har vi ett helt annat pluggtempo, men vi får lov på riktigt! Jag känner mig barnsligt glad.

Hoppas allt är bra med er! Pussar och kramar av bästa kvalité!

C

Kära S,

Jag blev just så exalterad att jag höll på att trilla av stolen. Jag var bara tvungen att skriva ett kort meddelande till er. Jag upptäckte nämligen att vårt kära bibliotek (information center) här på campus har crazybananas-öppettider nu veckorna innan våra midterm exams. Riktigt crazy-bananas. Tokbananer. Carolina och Karin Boye är som barnrumpor i jämförelse.

Good luck on your exams, Information Center

02.45! Och öppet söndagar!

Plus att det är helt ok att förtära koffein och socker i diverse former medan man studerar.

Jag älskar detta bibliotek.

Varma hälsningar,

C

Kära S,

Hur har ni det där hemma? Våren runt husknuten och de fantastiska Humanioradagarna på g?

Jag ber om ursäkt att jag har börjat skriva mina brev hem till er  i sengångarfart. Det beror inte på att jag likt sengångare sitter i träd hela dagarna och knaprar i mig blad, utan snarare för att jag är en hårt belastad student som läser alldeles för många intressanta ämnen och bor i en stad som ständigt vill upptäckas. För många tankar och för många krav = Christina skärmar av sig från internet. Förlåt.

Till min stora fasa har dessutom min svenska börjat krackelera. Häromdagen ringde min mor mig när jag var i biblioteket, jag tryckte vänligt men bestämt bort hennes samtal för att sedan skriva ett förklarande sms. Det tog mig 5-10 minuter att grubbla över om det heter ”i bibblan” elller ”på bibblan”. Jag är fortfarande inte säker…

Men ja, så ja.  Vad har hänt sedan sist?

Om vi bortser från superstudierna så: två helger, två resor utanför Istanbul. Kappadokien och Bursa.

Om ni någon gång åker till Turkiet, besök Kappadokien! För det första är bussresan dit en intressant upplevelse. 12 timmar buss från Istanbul. Alla har lyxigt nog var sin bildskärm på sätet framför sig, så att man kan kika på alla turkiskt dubbade filmer och TV – samtidigt som man olyxigt nog inte kan luta sitt säte bakåt för att sova lite bekvämare. Det finns en värd som ger en vatten, te, kaffe, läsk och kaka. Då och då går han även runt och ger en gottluktande vätska att rengöra händerna med. Service uppskattat. (Kära Y-buss, jag ser möjligheter för er att utvecklas! Turkiet är beyond er i utvecklingen). Mat och kisspauser sker på diverse Tönnebroliknande ställen (kanske det bara är Norrlandsvänner som känner till referensen?) kl. 01.00 och 04.00, då ljuset i bussen brutalt tänds och gör pausen omöjlig att ignorera. Kort och gott en intressant resa.

För det andra så är Kappadokien en av de häfitgaste miljöer jag upplevt. Vet inte om bilder kan ge stället rättvisa, men kanske kan de ge en hint om dess tuffhet.

Stenar, stenar, stenar i alla dess former. Uppskjutande här och där, lite överallt. En del kallas väldigt gulligt ”fairy chimneys”. Man känner sig liten och fylld med en magisk ro. Ett landskap skapat under tusentals, kanske miljontals år? Och i alla dessa stenar och berg har människor sedan ett par tusen år tillbaka skapat sig byar och samhällen. Gulliga små hus. Grottor, grottor, grottor! Naturliga och människoskapta. En hel drös med kyrkor inhuggna i bergen, många med välbevarade fresker.

Det finns även underjordiska grottsystem, hela små samhällen, där kristna levde i skydd för krig innan de blivit accepterade. Hela 35-50 000 pers kunde bo i dessa städer! Eftersom min kamera tar helt för taskiga bilder med blixt så har jag bara följande bild från dessa gosiga grottor.

Kappadokien rocks.

Förresten, som jag nämnde i början av brevet så har jag även varit på äventyr till Bursa, huvdstad i Ottomanska riket innan Konstantinopel erövrades. Jag ska nog inte grotta ner mig i vidare reseskildringar i detta brev, så om ni är nyfikna hur den resan tedde sig så kan ni kolla in på min kära resekamrats blogg.

http://www.oimhead.com/?p=229

Nu ska jag återgå till mina kära studier. 3 quizzes + muntlig presentation + midterms coming up. Lite andra bullar än hemtentor… mumma!

Önskar er en hjärtligt trevlig Vår Salong på onsdag!

Varmaste kramar,

C

Kära S,

3 aktuella saker för idag.

1. Upptäckte just att alla blogspot-bloggar (dvs. det ofantliga antalet bloggar som skrivs världen över genom blogger.com) är spärrade här i Turkiet. Skriv in vilken blogg som helst som slutar med blogspot.com och du möts av en stor klarröd text

Bu siteye erişim mahkeme kararıyla engellenmiştir.

Google translate: ”This site has disabled access to the court decision.”

Man hajjar till och inser att man bor i ett land som faktiskt tror på censur. Jag har försökt hitta det officiella skälet till att blockera dessa bloggar, men har än inte hittat något.

I övrigt är jag glad att de numera låter youtube vara tillgängligt.

2. Det snöar!

Var det någon som sa att det skulle vara varmt i Turkiet? Va, va, va? Jag möter snön med en bitter tokförkylning.

3. Det är internationella kvinnodagen!

Även här uppmärksammas den internationella kvinnodagen. Demonstrationer i stan och här på universitetet har de föreläsningar av olika slag (tyvärr är alla på turkiska men ändå). Tummen upp för att det uppmärksammas!

Inte minst är det bra att det uppmärksammas eftersom Turkiet + jämställdhet = otroligt osant. = tummen ner.

Siffrorna ovan är tagna från dagens Hurriyet (www.hurriyetdailynews.com, en av Istanbuls engelskspråkiga tidningar) som har en rad artiklar på ämnet Turkiet och jämställdhet. Tokintressant. Vissa av siffrorna undrar jag lite över varför de tagit med och hur de kommit fram till… och vissa är bara läskiga. Att de har en separat del för östra och sydöstra Turkiet hintar lite lätt om att dessa delar allmänt är mer konservativa, traditionella och religiösa. Eftersom Istanbul är en storstadsbubbla och jag än inte besökt så många andra delar av Turkiet kan jag inte ge en mer utförlig bild av det än så.

Hur som helst, siffror är bara kalla siffror. Artiklarna i sig, med kommentarer till problemen, kan ge mer kött på benen.

T.ex. om problemet med våld mot kvinnor och att bara 22 % av landets kvinnor arbetar och får egen lön.

“One in every three women in Turkey is exposed to domestic violence and 40 percent of them accept this situation as normal,” said Aydeniz Alisbah Tuskan, the head of the Istanbul Bar Association’s Women’s Rights Center.

“The problem lies in the fact that abused women are afraid their financial support would be cut if their husbands go to jail.”

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=women-lacking-economic-independence-bear-violence-2011-03-07

Och en annan artikel tar upp medias roll i att stödja våldet mot kvinnor. Dels genom att kvinnorna ofta skuldbeläggs pga. deras klädsel, livstil etc. och dels för att våldet romantiseras.

Sensationalist headlines that romanticize murders and violence as “crimes of passion” are also detrimental to women, Alat said, adding that such stories often fail to seriously report the situation from all parties’ points of view. “I remember a recent headline that was just shocking for me: ‘Terör Değil Aşkmış’ [It Was Love, Not Terror],” she said. “This quite romantic title was actually [a story] about how a female lawyer was terrorized by her client who gathered an armed mob to kill her in her residence.”

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=media-responsible-for-spreading-patriarchal-culture-in-turkey-expert-says-2011-03-07

Jag säger: USCH!

Jag vill också säga att våld mot kvinnor även sker i Sverige. Och det ökar.

År 2009 gjordes 26 261 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. I över 70 % av de anmälda fallen är gärningsmannen en person som är bekant med eller närstående till kvinnan. Mörkertalen är dock stora – Brå har i tidigare studier uppskattat att endast vart femte fall anmäls till polisen.

http://www.kvinnojour.com/homepage/kunskapsbank/vald-mot-kvinnor/statistik/

USCH!

Jag vill skicka kärlek, värme och styrka till alla kvinnor som precis i denna stund världen över förtrycks av sina kära, nära och manliga män.

Det var nog för dagens brev. Många kramar och hoppas ni har njutit (läs proppat er fulla) av många fina semlor!

C

Kära S,

Mars, mars, mars. Månaden som kändes planetiskt långt borta är nu här. Som jag nämnde i mitt förra brev så börjar jag vänja mig mer och mer vid allt det nya. Små saker här och där börjar man emellertid sakna och man märker vad man värdesätter där hemma (såklart. oj vad jag lär mig mycket om mig själv! everything is an experience! klyschor jovars, sanna kan de vara och smyga in sig som små bloggmaskrosor då och då. check).

En sådan där sak som jag insett att jag där hemma värdesätter lika högt som min huvudkudde är min tredje hjärnhalva SVTplay. Å vad SVTplay är bland det bästa som finns! (mitt inlägg i debatten är att jag mycket gärna betalar TV-licens för mitt stora bruk av denna tjänst). Min stora glädje är att jag har tillgång till SVTplay även här! Inte allt, men åtminstone det svenskproducerade. Jag skiter i om jag inte får äta min havregrynsgröt var dag, så länge som jag får en liten dos av SVTplay. Nyheter, kulturnyheter, dokumentärer om oss stackars ungdomars situation på arbetsmarknaden… ojojoj vad jag hänger med i svängarna.

Okej. Och nu efter min kärleksförklaring till SVTPlay så börjar vi närma oss det som jag verkligen ville komma till med detta inlägg. Nämligen tv-serien Jakten på lyckan med Hanna Hellquist. Jag tänkte inte beskriva programmet i sig men ett utav avsnitten lämnade ett litet fotspår i mina tankar som följt med mig de senaste dagarna (om ni inte vet alls vad det är för program så kolla in på….. SVTPlay såklart). Hanna mötte nämligen Amelia Adano för att prata om vällust och livsnjutning och om det gör oss mer lyckliga. Amelia tog med Hanna på chokladmassage, bjöd på god mat och vin…. och berättade att hon själv ser på sådan njutning som en självklarhet i vardagen. Så vad tycker jag är intressant? Jo, Amelia menade att hon med sin italienska bakgrund har det i sig att  lägga pengar på ren och skär lyx för att njuta av livet – i kontrast till den svenska jantelagsmentaliteten som är att man måste ha gjort sig förtjänt av det först. Som hon uttryckte det: först en dag i saltgruvan och sedan får man åka på spa.

Hanna söker lycka.

Å vad jag känner igen detta. Och kanske ännu mer i Amelias reflektion om status.

Status no. 1 i Sverige är kunskap.

Jag räcker upp handen, jag känner igen. Det förklarar helt enkelt en stor bunt av mina egna reaktioner på saker och ting här i Turkiet. Sådant som min obekvämhet inför fenomenet ”har man gott om pengar så har man rätt att visa det”. Pengar är status. Eller att om man känner rätt folk, och ens familj är rätt personer, så glider man som ett bananskal genom tillvaron. Släkt och vänner går före kunskap. Tjänster och gentjänster.

Jag har också en turkisk vän här som är hur snäll som helst och som har hjälpt mig ovärdeligt mycket. Han kan sitta i timmar och berätta om alla de gånger han har fuskat på prov med hjälp av sin mobiltelefon och vänner. Han skryter om hur lite han pluggar och hur han nästan helt igenom väljer de kurser som verkar lättast. Det som motiverar honom att klara kurserna denna termin är att han ska få en bil av sin pappa och kanske får göra en master utomlands (för sin pappa). Vad han kommer jobba med? Enligt honom själv: hos pappa.

Samtal som dessa gör mig så medveten om hur högt jag värderar just kunskap. Min turkiska vän nämner inte ett ord om att han faktiskt vill lära sig något. Jag känner mig så otroligt obekväm och måste slå knut på mig själv för att inte vara dömande mot honom. Han är så otroligt snäll men har en så otroligt annorlunda inställning till sina studier. Och fusk? Skulle någon i Sverige verkligen vitt och brett skryta om att någon annan skriver ens uppsatser och att man använder sin mobiltelefon så mycket som möjligt under prov?

Det där med att kunskap är status i Sverige tror jag stämmer. Åtminstone är det djupt, djupt rotat i min egna geggiga benmärg…. och det är något som jag faktiskt är glad och stolt över.

Normal benmärg.

Tack å hej leverpastej!

Kramar,

C

Kära S,

I mitt förra brev hem till er kära vänner så nämnde jag att lite slängar av vardag börjar attackera min tillvaro. Helt enkelt så börjar främmande fenomenen kännas lite mer naturliga. I detta brev tänkte jag försöka förklara detta lite närmre… men eftersom jag snart ska gå och lägga mig ska jag försöka fatta mig kort.

Topp fem nya vardagsfenomen

1. H2O aka. Vatten

Att dricka kranvatten är ett minne blott.

Att fylla på sin vattenflaska sker nu lika automatiskt som att byta tv-kanal när Americas Funniest Homevideos är på tv.

2. Mitt hem, min utsikt

Mitt hus och mitt rum här på campus där jag bor. Och min utsikt som gör mig lugnare än världens största filbunke.

Det knappt synliga huset längst t.v. är mitt nya högkvarter.

Bör noteras: bilderna på mitt rum är tagna innan jag hunnit lägga ned någon energi på det här med hemtrevnad, personlig touch osv. Ljust och frächt helt enkelt, det är väl det som gäller?

Idag flyttade en tjej från croissanternas land in, så nu ska vi hugga tag i mysfaktorn (svar ja, ett rum – två personer. för första gången i mitt liv har jag inte ett rum för mig själv… Men Manon, fransosen, är helreko så det kommer nog bli tusen gånger bättre än att bo själv).

3. The Shuttle. Bussen till verkligheten.

Bussen som tar oss arma och flitiga studenter in till det verkliga Istanbul. 1-2 timmar beroende på trafiken. Lite som att gå in i en garderob och ut i landet Narnia. Lika magiskt och lika förnöjsamt att byta värld för en stund. Fast ganska mycket mer bilar och ganska mycket mindre fantasidjur.

Vill också notera att campusområdet inte är så jättestort, men att det likväl finns en minibuss som kan ta en runt, lite då och då, inne på campusområdet. Lathet? Lathet i ögonen på en hurtig svensk.

4. Att inte laga mat.

Köken. Gjorda för att användas?

Köket befinner sig på bottenvåningen medan jag, med alla mina ingredienser, skålar, kastruller osv., befinner mig på tredje våningen. Hittills har jag lagat mat två gånger. Matlådestudenten i mig vägrar dock ge sig och jag ska försöka omvända punkten ”Att inte laga mat” till att ”Laga mat lite då och då i allafall”.

5. Sabanci är ett fint universitet.

Denna punkt hör ihop med den ovanstående. Är köken till för att användas? Njaej. Jag tror att så gott som ingen här lagar sin egen mat. Okej, dels för att köken ser ut som de gör men också för att de flesta studenter här har råd att inte göra det. Det finns olika cafeterior på campus, en stor dining hall som andas skolkökskänsla… och så kan man förstås beställa mat utifrån.

Sabanci University är ett av Turkiets finaste universitet. Universitetets historia är ett helt kapitel för sig, men kort och gott så grundades det av familjen Sabanci, en av de rikaste familjerna i Turkiet. Således är det också en av Turkiets dyraste universitet. En del studenter kan gå här med hjälp av scholarships, men väldigt många är här för att pappa betalar. Området andas finhet.

Fina bilar fyller parkeringarna. Ingen utan skol-ID kan komma in på området. Vakter spatserar runt. Städerskor städar våra rum och vi behöver inte tvätta våra egna lakan. Det finns en konstgjord sjö, fotbollsplaner, ett stort ”sport center” med gym, klättervägg, bordtennisbord, basketplan m.m.

Känslan av att vara på ett privat och rikt universitet har varit främmande och inte känts helt naturlig… Tankar om Turkiets stora klasskillnader ligger där i bakhuvudet och pickar på ens uppmärksamhet. Att leva i en rik liten bubbla… en ny erfarenhet och en ny vardag.

Jag kommer vara så odräglig när jag kommer hem igen.

Vardag är en intressant makapär. Vad skulle du ha svårast att vara utan eller förändra?

Nu är det banne mig dags att sova. Sussa sött kära Salongen! Hoppas ni lyckats återhämta er från den fantastiska gasquen!

C