Kära S,

Hur har ni det där hemma? Våren runt husknuten och de fantastiska Humanioradagarna på g?

Jag ber om ursäkt att jag har börjat skriva mina brev hem till er  i sengångarfart. Det beror inte på att jag likt sengångare sitter i träd hela dagarna och knaprar i mig blad, utan snarare för att jag är en hårt belastad student som läser alldeles för många intressanta ämnen och bor i en stad som ständigt vill upptäckas. För många tankar och för många krav = Christina skärmar av sig från internet. Förlåt.

Till min stora fasa har dessutom min svenska börjat krackelera. Häromdagen ringde min mor mig när jag var i biblioteket, jag tryckte vänligt men bestämt bort hennes samtal för att sedan skriva ett förklarande sms. Det tog mig 5-10 minuter att grubbla över om det heter ”i bibblan” elller ”på bibblan”. Jag är fortfarande inte säker…

Men ja, så ja.  Vad har hänt sedan sist?

Om vi bortser från superstudierna så: två helger, två resor utanför Istanbul. Kappadokien och Bursa.

Om ni någon gång åker till Turkiet, besök Kappadokien! För det första är bussresan dit en intressant upplevelse. 12 timmar buss från Istanbul. Alla har lyxigt nog var sin bildskärm på sätet framför sig, så att man kan kika på alla turkiskt dubbade filmer och TV – samtidigt som man olyxigt nog inte kan luta sitt säte bakåt för att sova lite bekvämare. Det finns en värd som ger en vatten, te, kaffe, läsk och kaka. Då och då går han även runt och ger en gottluktande vätska att rengöra händerna med. Service uppskattat. (Kära Y-buss, jag ser möjligheter för er att utvecklas! Turkiet är beyond er i utvecklingen). Mat och kisspauser sker på diverse Tönnebroliknande ställen (kanske det bara är Norrlandsvänner som känner till referensen?) kl. 01.00 och 04.00, då ljuset i bussen brutalt tänds och gör pausen omöjlig att ignorera. Kort och gott en intressant resa.

För det andra så är Kappadokien en av de häfitgaste miljöer jag upplevt. Vet inte om bilder kan ge stället rättvisa, men kanske kan de ge en hint om dess tuffhet.

Stenar, stenar, stenar i alla dess former. Uppskjutande här och där, lite överallt. En del kallas väldigt gulligt ”fairy chimneys”. Man känner sig liten och fylld med en magisk ro. Ett landskap skapat under tusentals, kanske miljontals år? Och i alla dessa stenar och berg har människor sedan ett par tusen år tillbaka skapat sig byar och samhällen. Gulliga små hus. Grottor, grottor, grottor! Naturliga och människoskapta. En hel drös med kyrkor inhuggna i bergen, många med välbevarade fresker.

Det finns även underjordiska grottsystem, hela små samhällen, där kristna levde i skydd för krig innan de blivit accepterade. Hela 35-50 000 pers kunde bo i dessa städer! Eftersom min kamera tar helt för taskiga bilder med blixt så har jag bara följande bild från dessa gosiga grottor.

Kappadokien rocks.

Förresten, som jag nämnde i början av brevet så har jag även varit på äventyr till Bursa, huvdstad i Ottomanska riket innan Konstantinopel erövrades. Jag ska nog inte grotta ner mig i vidare reseskildringar i detta brev, så om ni är nyfikna hur den resan tedde sig så kan ni kolla in på min kära resekamrats blogg.

http://www.oimhead.com/?p=229

Nu ska jag återgå till mina kära studier. 3 quizzes + muntlig presentation + midterms coming up. Lite andra bullar än hemtentor… mumma!

Önskar er en hjärtligt trevlig Vår Salong på onsdag!

Varmaste kramar,

C

Kära S,

3 aktuella saker för idag.

1. Upptäckte just att alla blogspot-bloggar (dvs. det ofantliga antalet bloggar som skrivs världen över genom blogger.com) är spärrade här i Turkiet. Skriv in vilken blogg som helst som slutar med blogspot.com och du möts av en stor klarröd text

Bu siteye erişim mahkeme kararıyla engellenmiştir.

Google translate: ”This site has disabled access to the court decision.”

Man hajjar till och inser att man bor i ett land som faktiskt tror på censur. Jag har försökt hitta det officiella skälet till att blockera dessa bloggar, men har än inte hittat något.

I övrigt är jag glad att de numera låter youtube vara tillgängligt.

2. Det snöar!

Var det någon som sa att det skulle vara varmt i Turkiet? Va, va, va? Jag möter snön med en bitter tokförkylning.

3. Det är internationella kvinnodagen!

Även här uppmärksammas den internationella kvinnodagen. Demonstrationer i stan och här på universitetet har de föreläsningar av olika slag (tyvärr är alla på turkiska men ändå). Tummen upp för att det uppmärksammas!

Inte minst är det bra att det uppmärksammas eftersom Turkiet + jämställdhet = otroligt osant. = tummen ner.

Siffrorna ovan är tagna från dagens Hurriyet (www.hurriyetdailynews.com, en av Istanbuls engelskspråkiga tidningar) som har en rad artiklar på ämnet Turkiet och jämställdhet. Tokintressant. Vissa av siffrorna undrar jag lite över varför de tagit med och hur de kommit fram till… och vissa är bara läskiga. Att de har en separat del för östra och sydöstra Turkiet hintar lite lätt om att dessa delar allmänt är mer konservativa, traditionella och religiösa. Eftersom Istanbul är en storstadsbubbla och jag än inte besökt så många andra delar av Turkiet kan jag inte ge en mer utförlig bild av det än så.

Hur som helst, siffror är bara kalla siffror. Artiklarna i sig, med kommentarer till problemen, kan ge mer kött på benen.

T.ex. om problemet med våld mot kvinnor och att bara 22 % av landets kvinnor arbetar och får egen lön.

“One in every three women in Turkey is exposed to domestic violence and 40 percent of them accept this situation as normal,” said Aydeniz Alisbah Tuskan, the head of the Istanbul Bar Association’s Women’s Rights Center.

“The problem lies in the fact that abused women are afraid their financial support would be cut if their husbands go to jail.”

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=women-lacking-economic-independence-bear-violence-2011-03-07

Och en annan artikel tar upp medias roll i att stödja våldet mot kvinnor. Dels genom att kvinnorna ofta skuldbeläggs pga. deras klädsel, livstil etc. och dels för att våldet romantiseras.

Sensationalist headlines that romanticize murders and violence as “crimes of passion” are also detrimental to women, Alat said, adding that such stories often fail to seriously report the situation from all parties’ points of view. “I remember a recent headline that was just shocking for me: ‘Terör Değil Aşkmış’ [It Was Love, Not Terror],” she said. “This quite romantic title was actually [a story] about how a female lawyer was terrorized by her client who gathered an armed mob to kill her in her residence.”

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=media-responsible-for-spreading-patriarchal-culture-in-turkey-expert-says-2011-03-07

Jag säger: USCH!

Jag vill också säga att våld mot kvinnor även sker i Sverige. Och det ökar.

År 2009 gjordes 26 261 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. I över 70 % av de anmälda fallen är gärningsmannen en person som är bekant med eller närstående till kvinnan. Mörkertalen är dock stora – Brå har i tidigare studier uppskattat att endast vart femte fall anmäls till polisen.

http://www.kvinnojour.com/homepage/kunskapsbank/vald-mot-kvinnor/statistik/

USCH!

Jag vill skicka kärlek, värme och styrka till alla kvinnor som precis i denna stund världen över förtrycks av sina kära, nära och manliga män.

Det var nog för dagens brev. Många kramar och hoppas ni har njutit (läs proppat er fulla) av många fina semlor!

C

Kära S,

Mars, mars, mars. Månaden som kändes planetiskt långt borta är nu här. Som jag nämnde i mitt förra brev så börjar jag vänja mig mer och mer vid allt det nya. Små saker här och där börjar man emellertid sakna och man märker vad man värdesätter där hemma (såklart. oj vad jag lär mig mycket om mig själv! everything is an experience! klyschor jovars, sanna kan de vara och smyga in sig som små bloggmaskrosor då och då. check).

En sådan där sak som jag insett att jag där hemma värdesätter lika högt som min huvudkudde är min tredje hjärnhalva SVTplay. Å vad SVTplay är bland det bästa som finns! (mitt inlägg i debatten är att jag mycket gärna betalar TV-licens för mitt stora bruk av denna tjänst). Min stora glädje är att jag har tillgång till SVTplay även här! Inte allt, men åtminstone det svenskproducerade. Jag skiter i om jag inte får äta min havregrynsgröt var dag, så länge som jag får en liten dos av SVTplay. Nyheter, kulturnyheter, dokumentärer om oss stackars ungdomars situation på arbetsmarknaden… ojojoj vad jag hänger med i svängarna.

Okej. Och nu efter min kärleksförklaring till SVTPlay så börjar vi närma oss det som jag verkligen ville komma till med detta inlägg. Nämligen tv-serien Jakten på lyckan med Hanna Hellquist. Jag tänkte inte beskriva programmet i sig men ett utav avsnitten lämnade ett litet fotspår i mina tankar som följt med mig de senaste dagarna (om ni inte vet alls vad det är för program så kolla in på….. SVTPlay såklart). Hanna mötte nämligen Amelia Adano för att prata om vällust och livsnjutning och om det gör oss mer lyckliga. Amelia tog med Hanna på chokladmassage, bjöd på god mat och vin…. och berättade att hon själv ser på sådan njutning som en självklarhet i vardagen. Så vad tycker jag är intressant? Jo, Amelia menade att hon med sin italienska bakgrund har det i sig att  lägga pengar på ren och skär lyx för att njuta av livet – i kontrast till den svenska jantelagsmentaliteten som är att man måste ha gjort sig förtjänt av det först. Som hon uttryckte det: först en dag i saltgruvan och sedan får man åka på spa.

Hanna söker lycka.

Å vad jag känner igen detta. Och kanske ännu mer i Amelias reflektion om status.

Status no. 1 i Sverige är kunskap.

Jag räcker upp handen, jag känner igen. Det förklarar helt enkelt en stor bunt av mina egna reaktioner på saker och ting här i Turkiet. Sådant som min obekvämhet inför fenomenet ”har man gott om pengar så har man rätt att visa det”. Pengar är status. Eller att om man känner rätt folk, och ens familj är rätt personer, så glider man som ett bananskal genom tillvaron. Släkt och vänner går före kunskap. Tjänster och gentjänster.

Jag har också en turkisk vän här som är hur snäll som helst och som har hjälpt mig ovärdeligt mycket. Han kan sitta i timmar och berätta om alla de gånger han har fuskat på prov med hjälp av sin mobiltelefon och vänner. Han skryter om hur lite han pluggar och hur han nästan helt igenom väljer de kurser som verkar lättast. Det som motiverar honom att klara kurserna denna termin är att han ska få en bil av sin pappa och kanske får göra en master utomlands (för sin pappa). Vad han kommer jobba med? Enligt honom själv: hos pappa.

Samtal som dessa gör mig så medveten om hur högt jag värderar just kunskap. Min turkiska vän nämner inte ett ord om att han faktiskt vill lära sig något. Jag känner mig så otroligt obekväm och måste slå knut på mig själv för att inte vara dömande mot honom. Han är så otroligt snäll men har en så otroligt annorlunda inställning till sina studier. Och fusk? Skulle någon i Sverige verkligen vitt och brett skryta om att någon annan skriver ens uppsatser och att man använder sin mobiltelefon så mycket som möjligt under prov?

Det där med att kunskap är status i Sverige tror jag stämmer. Åtminstone är det djupt, djupt rotat i min egna geggiga benmärg…. och det är något som jag faktiskt är glad och stolt över.

Normal benmärg.

Tack å hej leverpastej!

Kramar,

C

Kära S,

I mitt förra brev hem till er kära vänner så nämnde jag att lite slängar av vardag börjar attackera min tillvaro. Helt enkelt så börjar främmande fenomenen kännas lite mer naturliga. I detta brev tänkte jag försöka förklara detta lite närmre… men eftersom jag snart ska gå och lägga mig ska jag försöka fatta mig kort.

Topp fem nya vardagsfenomen

1. H2O aka. Vatten

Att dricka kranvatten är ett minne blott.

Att fylla på sin vattenflaska sker nu lika automatiskt som att byta tv-kanal när Americas Funniest Homevideos är på tv.

2. Mitt hem, min utsikt

Mitt hus och mitt rum här på campus där jag bor. Och min utsikt som gör mig lugnare än världens största filbunke.

Det knappt synliga huset längst t.v. är mitt nya högkvarter.

Bör noteras: bilderna på mitt rum är tagna innan jag hunnit lägga ned någon energi på det här med hemtrevnad, personlig touch osv. Ljust och frächt helt enkelt, det är väl det som gäller?

Idag flyttade en tjej från croissanternas land in, så nu ska vi hugga tag i mysfaktorn (svar ja, ett rum – två personer. för första gången i mitt liv har jag inte ett rum för mig själv… Men Manon, fransosen, är helreko så det kommer nog bli tusen gånger bättre än att bo själv).

3. The Shuttle. Bussen till verkligheten.

Bussen som tar oss arma och flitiga studenter in till det verkliga Istanbul. 1-2 timmar beroende på trafiken. Lite som att gå in i en garderob och ut i landet Narnia. Lika magiskt och lika förnöjsamt att byta värld för en stund. Fast ganska mycket mer bilar och ganska mycket mindre fantasidjur.

Vill också notera att campusområdet inte är så jättestort, men att det likväl finns en minibuss som kan ta en runt, lite då och då, inne på campusområdet. Lathet? Lathet i ögonen på en hurtig svensk.

4. Att inte laga mat.

Köken. Gjorda för att användas?

Köket befinner sig på bottenvåningen medan jag, med alla mina ingredienser, skålar, kastruller osv., befinner mig på tredje våningen. Hittills har jag lagat mat två gånger. Matlådestudenten i mig vägrar dock ge sig och jag ska försöka omvända punkten ”Att inte laga mat” till att ”Laga mat lite då och då i allafall”.

5. Sabanci är ett fint universitet.

Denna punkt hör ihop med den ovanstående. Är köken till för att användas? Njaej. Jag tror att så gott som ingen här lagar sin egen mat. Okej, dels för att köken ser ut som de gör men också för att de flesta studenter här har råd att inte göra det. Det finns olika cafeterior på campus, en stor dining hall som andas skolkökskänsla… och så kan man förstås beställa mat utifrån.

Sabanci University är ett av Turkiets finaste universitet. Universitetets historia är ett helt kapitel för sig, men kort och gott så grundades det av familjen Sabanci, en av de rikaste familjerna i Turkiet. Således är det också en av Turkiets dyraste universitet. En del studenter kan gå här med hjälp av scholarships, men väldigt många är här för att pappa betalar. Området andas finhet.

Fina bilar fyller parkeringarna. Ingen utan skol-ID kan komma in på området. Vakter spatserar runt. Städerskor städar våra rum och vi behöver inte tvätta våra egna lakan. Det finns en konstgjord sjö, fotbollsplaner, ett stort ”sport center” med gym, klättervägg, bordtennisbord, basketplan m.m.

Känslan av att vara på ett privat och rikt universitet har varit främmande och inte känts helt naturlig… Tankar om Turkiets stora klasskillnader ligger där i bakhuvudet och pickar på ens uppmärksamhet. Att leva i en rik liten bubbla… en ny erfarenhet och en ny vardag.

Jag kommer vara så odräglig när jag kommer hem igen.

Vardag är en intressant makapär. Vad skulle du ha svårast att vara utan eller förändra?

Nu är det banne mig dags att sova. Sussa sött kära Salongen! Hoppas ni lyckats återhämta er från den fantastiska gasquen!

C

Kära S,

Grått och blött. Regn, regn, regn. Det spektakulära och exotiska Istanbul, med sol och vår och inga bekymmer, har börjat traska bort i fjärran. Istället börjar jag känna av… ja vad? Kanske lite känsla av vardag? Lektionerna har satt igång, jag hittar hit och dit…  Smekmånadströskeln är nog här för att klivas över, vilket känns både lite läskigt och skönt.

Okej, men hej. Även om vardag är på intågande så finns det åter tusen saker att upptäcka. Och vad gör man dessa myrornas-krig-tråkiga dagar?

Två svar. Film och museum.

Film behöver jag inte skriva så mycket om. Kort och gott besökte jag och några vänner Istanbuls Independent Film Festival som äger rum just nu. Såg ingen riktigt spektakulär film att tipsa om men affischen var väldigt fin. Funderar i och för sig lite över betydelsen av snigeln… borde inte independent stå för något som är i framkanten och testar gränser? =något djur som kanske är lite snabbare och mer energiskt av sig?

Kanske står den för långsamt, men stort, framåtskridande som lämnar slämmiga spår efter sig.

Hur som helst. Jag gillart.

Museum.

Två stycken besökta. Två tummar upp.

Arkeologiska museet. Vet inte riktigt hur jag på bästa sätt kan sammanfatta de timmar jag gick runt i dessa lokaler… Mycket grejer! Tuffa grejer! Vilken samling. Sarkofager, skulpturer, hieroglyfer, mosaiker, reliefer, krukor, lerskärvor… Mycket som jag i den pre-konstvetenskap-perioden i mitt liv skulle suckat och pustat åt, men som jag idag finner så jämmarns spännande!

Bitar från Istarporten - en av portarna till Babylon. Djuren symboliserar olika gudar. (tyvärr ingen snigel)

Alexander-sarkofagen, namngiven efter relieferna som avbildar Alexander den store i diverse tuffa action-scener. Oj vilken tuff kille. Tufft också att rester från färgen som dekorerat motivet fortfarande finns kvar.Museets kanske viktigaste artefakt.

Nyklassicism - även i Istanbul. Huvudbyggnaden, med Alexander Vallaury som arkitekt, sägs vara inspirerad i stil av sarkofagerna (bl.a. Alexandersarkofagen) som den skulle inhysa.

"The Tiled Kiosk"- är lite för trött för en översättning. Men kort och gott innehåller museets samling av ottomanskt porslin och kakel. Uppförd av Mehmed II 1472. (Mehmed II = Sultanen som erövrade Konstantinopel 1453 och gjorde den till spirande huvudstad i det Ottomanska riket. Mehmed II var också en tuff kille (21 år och erövrare). Intressant det där med ålder... (Christina Öhlén: 22 år och bra på att skriva långa bildtexter).

Dessa objekt känns inte så långt bort och så onåbara (läs tråkiga) längre… jag kan känna att jag har en ingång till dem som jag inte hade innan konstvetenskapen. En ingång är nog ofta det som saknas när man känner att man inte förstår något, vare sig det är samtida konst eller antika lerkrukor. En ingång, ett samband, en känsla. En krok som ens hjärna kan haka fast vid.

Museum nr 2.

Pera museet.

En mycket sevärd utställning, ”Scenes from tsarist Russia” – konstverk från 1800-talets Ryssland av konstnärer så som Repin, Makovsky, Yaroshenko och Shishkin. Realism och socialrealism som fångar upp en, även om man aldrig sett en tavla med någon av konstnärerna förut, och inte har några förkunskaper. Jag älskar när det händer.

För att anknyta till det där med hjärnkroken ovan: jag tror att om man är en person som inte är så van att titta på konst, och inte bär med sig konsthistoriska glasögon, så kan nog tavlor med realistiska och socialrealistiska motiv, så som dessa, vara lättare att känna sig gripen av än t.ex. Botticellis Venus födelse. Igenkänning kan vara en nyckel och hjärnkrok. Botticelli målar vackert men målar inget som ens kropp instinktivt kan känna igen och identifiera sig med…

Ilya Repin, Barge Haulers on the Volga, 1873. Inte min favorit från utställningen men hittade ingen bättre på kära kompisen internet.

Å andra sidan, har man levt sitt liv på ett slott med tårtor, kakor, tinnar och torn så kanske man inte skulle identifiera sig så mycket med en tavla som denna… Igenkänning bygger ju till väldigt stor del på att man just känner igen sig…

Mina vänner, anledningen att jag gick till Peramuseet var dock inte att reflektera över allt detta. Det var att se en utställning med Frida Kahlo och Diego Rivera. Och till den vill jag bara säga: tummen och botten upp!

Frida Kahlo är banne mig tuffare än både Alexander den store och Mehmed II tillsammans.

God natt och sov gott mina älskade vänner!  Tack förresten å det varmaste för de kommentarer jag fått. Jag blir så glad.

Kram

C

Kära S,

Idag började jag skolan.

Lugnet före stormen. Vilan innan kunskapskriget.

Hade ingen att hålla i handen och ingen som vinkade av mig från mitt rum. Men jag måste säga att dagen passerade hyfsat smärtfritt.  Jag hade introduktion på tre av de fem kurser som jag förmodligen kommer ta. Det är nämligen så det funkar här. Man behöver ta fem kurser parallellt för att få ihop motsvarande 30 hp. Och var och en av kurserna har 3 timmar lärarledd tid = 15 timmar i veckan! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Förra terminen, Estetik A, hade jag 6 timmar i veckan…

(Och inte för att jag vet så mycket om det här med rankning av universitet, men enligt topuniversities.com ska Uppsala vara på 60:e plats när det gäller Arts and Humanities. Jag är skeptisk till både hemsidan, rankningen och Uppsala Universitets kvalité. Men det kan jag återkomma till senare i vår när jag har fått lite mer perspektiv på studierna i sig…)

Kort och gott: jag får välja och vraka mellan massor av ämnen och se till så att de ämnen jag väljer inte krockar med varandra och är på rätt nivå. Fortfarande finns chansen att add and drop (until I pop). En kurs som jag hade sett oerhört mycket fram emot att ta, ”Museums and Contemporary Arts”, kommer jag förmodligen inte kunna ta eftersom det är på masternivå och därmed är en tungpuck i arbetsbörda. Det gör mig lite ledsen i ögat. Istället lutar det mot att bli följande kurser:

Major Works of Modern Art - eftersom jag anser att Konstvetenskap A bara flög som en helikopter över allt det moderna (och knappt ens nämnde det postmoderna) så ser jag fram emot att få gräva lite djupare i ämnet. Kursen kan nog också ge en del insikter om hur konstvetenskap som ämne är utformat och skillnader i hur konsthistoria lärs ut. Det får jag helt enkelt återkomma till.

Organizations and Organizing – om olika typer av organisationer och hur de är uppbyggda och fungerar, både de av profitjagande vargar och trädkramande hippies. Kan nog vara nyttigt var jag än hamnar i framtiden.

På dagens introduktion i detta ämne fick jag ett väldigt starkt intryck av vår lärare. På ett fascinerande sätt gormar han fram allt han säger och gestikulerar vilt för att kräva ens uppmärksamhet. Det första han meddelar är också att ”I dont want my class to be like a trainstation” = hans hårdaste regel är att när lektionen börjar så stänger han dörren och släpper inte in de som kommer för sent. Därefter ska man också stanna till lektionens slut. Punkt. Man får heller inte använda laptops under lektionstid, med anledning av att han inte gillar den nya tekniken (det var även på hans intiativ som de satte in en black board i lektionssalen vill han meddela). Not negotiable. Take it or leave it.

Introduction to Multimedia - nu du Joel Bergroth, nu ska jag banne mig lära mig ett och annat om det här med data!

Major Works of Ottoman Culture - kommer ta upp arkitektur, poesi, musik och annat smått och gott från den Osmanska perioden i Turkiets historia. Något sådant. Mer klarhet kommer jag nog få på onsdag.

Basic Turkish - eftersom det inte är så väldans många här som talar det där språket engelskan, eller svenskan för den delen, så kan det vara trevligt att lära sig lite turkiska. All undervisning på det här universitetet är visserligen på engelska, så med studenterna och lärarna är det inga problem, men med personalen i kafeterian, städarna, busschaufförerna, i butikerna osv… där skulle det kännas lite trevligt att kunna vara artig på turkiska. Det gör verkligen ont i mig att inte kunna vara trevlig mot de man möter.

Så efter min första dag i skolan är jag trött, nöjd och glad. Ovan ser ni bilder på lite olika byggnader här på campus.

Arkitekturen gör mig inte riktigt klok. Jag kan inte bestämma mig om vad jag tycker, vad som är arkitektens tanke eller hur jag ska angripa den. Hörde rykten om att de använde material medvetet så att byggnaderna skulle se äldre ut än vad de är (alltså på de två översta bilderna.. den sista är en byggnad som är ny och som de fortfarande bygger på tror jag). Gammalt knep. Men varför göra det på ett av Turkiets rikaste universitet som byggdes bara för drygt 10 år sedan? Och skulle stå för något nytt?

Jag kanske borde lära mig mer om Turkiets modernare arkitektur för att få bukt på det här. Det är nog för att hela miljön är så annorlunda som jag har svårt att ha någon åsikt riktigt… Ni får mer än gärna hjälpa mig på traven (okej, om det nu går av de få bilder jag har givit).

That’s all for today folks! Puss och kram!

C

Kära S,

I dagens brev tänkte jag fatta mig kort. Söndag är ju vilodag.

Jag tänkte dela med mig av ledmotivet no.1 till denna stad. Om någon muskintresserad själ vet någon snäppet bättre så har ni inget annat val än att höra av er. Ni har chansen att vinna ett fint pris.

Låten med en mycket angenäm video: RJD2 – 1976

Hör och häpna! Här får ni en till chans att vinna ett pris. Jag har nämligen en mycket viktig följdfråga.

- Vad är anledningen till att hela musikvideon verkar äga rum på Cuba, innehåller Puerto Rikanska flaggor, men har en text som består till stort sett av bara ordet ”Istanbul”?

Hoppas ni har haft en bra helg!

Varma kramar,

C

Kära S,

Måndag är dagen då allvaret och kunskapsinsupandet börjar. Det är då som alla kurser sätter igång.

Lördagen innan måndagen, dvs. idag, är en dag som manifesterar och skriker ut lugnet innan stormen. Det är då man tar en bil till havet och har den mest avkopplande och bekymmersfria dagen på länge.

Tuzla, en förort till Istanbul. 15 minuter med bil från mitt nya hemma

Istanbuls utkant, en egen liten värld. Caféerna är fyllda med tedrickande äldre män… på gräset har familjer slagit sig ner för lördagspicknick med utsikt över havet… och överallt spatserar fritt strövande katter omkring. Kärnan i byn består utav två små huvudgator proppade med diverse butiker, bagerier, fiskförsäljare och förfallna hus här och där. Allt med sin egen lilla historia.

Lika många hungriga katter som gubbar

Lördagslunk

Fisk är poppis. Hit kan man också ta med sin egen fisk för att få den tillagad åt sig. Service!

Varför ha bara en turkisk flagga när man kan ha jättemånga?

Charm

Varm

Min framtid

På cafét dricker vi turkiskt kaffe på bästa manér. Väldigt mycket likadant som grekiskt kaffe… men det här är såklart turkiskt kaffe. (appropå det: när jag en gång läste socialantropologi så lärde jag mig att det ofta faktiskt är när folk är otroligt lika varandra som de extra mycket måste hävda sin olikhet till varandra – för om de skiljde sig markant åt så skulle de båda grupperna förmodligen vara trygga och medvetna i sina olikheter. Jag vet inte exakt hur detta går att applicera på den grekiska-turkiska relationen men det är intressant att tänka kring. Och ja. Detta ämne ska vi såklart inte gå djupare in på en så bekymmersfri dag som denna…). Som sig bör så vänder jag efteråt koppen upp-och-ner för att stirra rakt in i min framtid.  Finns det någon superproffstydare ibland er mån tro? I så fall får ni mer än gärna berätta för mig vilket underbart och extraordinärt liv jag kommer få.

Klart slut varulvstjut.

C

Kära S,

Jag har uppfattat att ni har snökaos därhemma. Igen. Snökaos och förseningar, isolering och nerkylda själar. Tack vare facebook och alla vänners frustrerade utrop så känns det så nära, men ändå ack så långt bort. Här skiner solen och icke en snöflinga så långt ögat når. Fast förseningar och nerkylda själar har vi gott om. Det är så in i bomben kallt om kvällarna och bussarna som tar mig till och från stan anger bara avgångstider och aldrig några ankomsttider. Varför insåg jag igår. I rusningstid så kan resan från Taksim till mitt universitet ta 2 timmar istället för 1 timme. Trafik, trafik, trafik. Massor. Oavsett väder.

Trafiken är nog faktiskt ett stort problem för Istanbul. En stad med 12 miljoner invånare. Det är nog inte heller en enkel biff att lösa eftersom det är mödosamt att bygga ut kollektivtrafiken här. Så fort de börjar en utbyggnad av metron så görs det nya arkeologiska upptäckter som förhindrar byggandet. T.ex. så görs det just nu en stor satsning på en tågtunnel under Bosporen (sundet mellan den asiatiska och europeiska delen) som kallas Marmaray och som redan är fyra år försenad. Varför? Hoppsan. De fann spår, dvs. delar av skepp m.m., från det Bysantinska rikets förmodligen största hamn på 300-talet. De fann också skelett som visade på att bosättningar har funnits i Istanbul redan för 8000 år sedan, vilket är 6000 år tidigare än vad arkeologer hittills har trott.

I följande klipp kan ni se en nyhetsrapportering från utgrävningarna. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7820924.stm

Arkelogi är nog inte vanligtvis något som gör mig speciellt upphetsad… men det är något som fascinerar mig över själva kontexten i det här fallet. Istanbuls förhållande till sin antika historia. Stolt å ena sidan över en mäktig roll som huvudstad i både det Bysantinska och Ottamanska riket, men å andra sidan bekymrad över hur rester från denna tid lägger krokben för den moderna utvecklingen av staden. En utveckling som behövs för både ekonomins, befolkningens och miljöns skull. Intressant är också hur en arkeolog påpekar i artikeln ovan att staden inte annars satsar på utgrävningar för utgrävningars skull, dvs. att man inte söker efter fler historiska upptäckter, utan att detta är något som händer först när något nytt behöver byggas i staden.

This experience should be a lesson to the authorities, according to Prof Mehmet Ozdogan, who says there have been no archaeological digs for purely scientific purposes in Istanbul since the 1960s. ”Of course a city should live, you can’t turn it into a museum. But we should not wait for construction projects to learn the history of a town. We should dig on purpose, just to learn,” the professor argues.

Varför behöver vi, och vill vi, egentligen göra arkeologiska utgrävningar? Ekonomiska intressen? Politiska?

Vad tycker ni?

Nu över till något helt annat för att avsluta det här brevet.

Ingången till ett köpcenter i Istanbul.

Att gå till ett stort köpcenter här är lite som att gå på en föreläsning med Lars Vilks. Fast man får behålla sina pennor.

Skriver snart igen!

Varma hälsningar

C